ett minne från barndommen

Ett mycket stärkt minne jag har från min barndom är när jag ligger ihop krupen under skrivbordet gråtandes och helt förtvivlad över att det är något allvarligt fel på mig.
Jag var inte alls gammal när detta hände, vad kunde jag ha varit 6-7 år. Men jag hade i alla fall av ren desperation använt brun tejp för att fixa det som var fel på mig. Närmare bestämt min inbyggda strap-on (min snopp för er som inte hängde med på noterna). Jag hade tejpat bort den irriterande saken som hängde där, även om den vid det laget inte var så stor precis. Men det var inte det som är saken. Redan då visste jag vad som var som var fel med mig. Men jag hade ingen aning om att det fanns någon annan som jag. Eller att man kunde göra något åt det överhuvudtaget.
Jag kan inte riktigt påstå att jag växte upp som en typisk pojke. Jag har minne av att jag lekte med barbie, även om det var min bästa väns. Kan inte i heller klaga på mina föräldrars sätt att uppfostra mig, dom har gjort så gått dom kunnat, även om utkomsten inte blev så lyckad om ni frågar mig. Men glad för mina föräldrar är jag!
Jag tror nog alla i min omgivning har ganska bra koll på vad som försegår med mig. Men jag vågar ändå inte ta steget ut.