tag:blogger.com,1999:blog-77048526147688619652012-02-16T07:21:34.526+01:00Hur jag lever mitt transa liv nere i botten av gaderoben.Nymfadoranoreply@blogger.comBlogger21100tag:blogger.com,1999:blog-7704852614768861965.post-29649742788045713922008-05-14T14:18:00.003+02:002008-05-14T14:33:05.356+02:00En mycket sak jag stör mig på är att man som transexuell måste sterilisera sig. Är det inte nog så hemskt att man inte kan få barn sen (om man inte fryser ner sina tillgångar)?<br />Att bli förälder är något jag har längtat efter hela mitt liv, och är inget som jag har velat missa. Vist är jag förälder nu men det har även tillfört att jag har fått förneka mig själv. Varför skall det vara så!!<br />Jag läser och läser om personer och artiklar på nätet om hur andra ts personer har det och det skrämmer mig som tusan. Jag vill inte ha en massa tjaffs, jag vill bara vara mig själv, jag vill inte änns kalla mig transexuell, utan jag är bara en tjej. Jag vill inte att någon skall veta. Nu lär ju familjen få veta det oundvikligt så småning om, men hade det gått så hade jag inte velat berätta det för dom i heller. Jag vill bara att folk skall se mig som den kvinna jag är. Inte för att jag har "bytat kön".<br />Det som skrämmer mig är allt man hör om utredningarna. Om jag väl får mod någon dag att ta tag i en utredning så hade jag helt gått under om någon hade tvivlat eller nekat mig att få vara mig själv.<br />Tror dom inte att man har tänkt på detta ett par gånger, att man inte är säker på sin sak.<br />Jag vill inte sticka ut, jag vill bara vara som alla andra.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/7704852614768861965-2964974278804571392?l=nymfadora.blogspot.com' alt='' /></div>Nymfadoranoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7704852614768861965.post-39612781383071145852008-05-13T20:22:00.002+02:002008-05-13T20:44:52.723+02:00Ett mycket stärkt minne jag har från min barndom är när jag ligger ihop krupen under skrivbordet gråtandes och helt förtvivlad över att det är något allvarligt fel på mig.<br />Jag var inte alls gammal när detta hände, vad kunde jag ha varit 6-7 år. Men jag hade i alla fall av ren desperation använt brun tejp för att fixa det som var fel på mig. Närmare bestämt min inbyggda strap-on (min snopp för er som inte hängde med på noterna). Jag hade tejpat bort den irriterande saken som hängde där, även om den vid det laget inte var så stor precis. Men det var inte det som är saken. Redan då visste jag vad som var som var fel med mig. Men jag hade ingen aning om att det fanns någon annan som jag. Eller att man kunde göra något åt det överhuvudtaget.<br />Jag kan inte riktigt påstå att jag växte upp som en typisk pojke. Jag har minne av att jag lekte med barbie, även om det var min bästa väns. Kan inte i heller klaga på mina föräldrars sätt att uppfostra mig, dom har gjort så gått dom kunnat, även om utkomsten inte blev så lyckad om ni frågar mig. Men glad för mina föräldrar är jag!<br />Jag tror nog alla i min omgivning har ganska bra koll på vad som försegår med mig. Men jag vågar ändå inte ta steget ut.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/7704852614768861965-3961278138307114585?l=nymfadora.blogspot.com' alt='' /></div>Nymfadoranoreply@blogger.com1